12 000 deltog i forskning som inte kom till nytta

Är det mindre bortkastad medicinsk forskning i Norge och Norden än i resten av världen? Det är en fråga som Stiftelsen Dam har undersökt. Svaret är enkelt: Nej.

Denna artikel är publicerad i Kavlifondens årsrapport 2023.

– Vi vill gärna tro att vi är bäst i klassen i Norge. Så är det alltså inte, säger Jan-Ole Hesselberg i Stiftelsen Dam, som leder Kavlifondens hälsoforskningsprogram.

Undersökningen baseras på 474 kliniska studier i Norge, Sverige, Finland, Danmark och Island. Totalt har närmare 84 000 personer deltagit. Hela 22 procent av studierna har aldrig offentliggjorts, och har därmed inte kommit till någon nytta. Och längst ner på listan finns Norge: 29 procent, hela 94 studier som omfattat 12 000 patienter, har aldrig offentliggjorts. Skillnaderna är stora mellan institutionerna: Vid NTNU blev en tredjedel av studierna aldrig publicerade. Universitetet i Oslo har lyckats bäst, men även här har 2 000 patienter deltagit i bortkastad forskning.

Överraskande dåligt

– Resultatet av vår undersökning är ganska chockerande. Opublicerad forskning är ett av de största problemen vi står inför inom hälsoforskningen. Vi visste att det var ett problem även i Norden, men inte att det var så illa, säger Hesselberg. Orsakerna till utebliven publicering är många och varierande. En del har inte rekryterat tillräckligt många deltagare. Andra kom aldrig i mål med analysen. Några hade helt enkelt inte tid.

– Generellt ser vi att forskning som inte främjar kommersiella intressen eller forskningskarriärer har större sannolikhet för att inte bli publicerad, påpekar Hesselberg.

Potentiell risk

Patienter har varierande motivation för att delta i studier. Några vill få tillgång till experimentell behandling. Andra vill bidra till vetenskapens framsteg. Ofta handlar det om lite av bägge.

– Tusentals patienter kan ha utsatt sig för potentiell risk till ingen nytta. Om de hade vetat att resultaten bara skulle bli liggande i en låda, antar jag att de hade blivit provocerade. Det hade i alla fall jag blivit, säger Hesselberg och påpekar att det kan skada tilliten till hälsoforskningen. Därför finns det också personer som anser att Stiftelsen Dam och Hesselberg inte borde prata så högt om just detta.

– Men ska vi skapa tillit måste vi prata öppet om att utmaningarna finns och att de måste åtgärdas, anser Hesselberg.

Sviker vetenskapen

Etik i mötet med patienterna är en sak. Lika allvarligt är det att vetenskapen inte tillförs väsentlig information. Alla resultat bidrar nämligen med nytta om vi ska tro Hesselberg. Även de ofullständiga. Delresultat kan man bygga vidare på, eller kan ingå i metaanalyser av större datauppsättningar. Fel och brister kan uteslutas inför nästa försök. Ofullständiga studier i olika delar av världen kan tillsammans ge oss svaren vi letar efter.

– Om en studie inte kunde genomföras för att behandlingen blev för krävande för patienterna, är det superviktig information för andra forskare att ha tillgång till, säger Hesselberg och tillägger:

– Det är också en utmaning att forskare kan låta bli att genomföra en studie eftersom de tror att andra håller på med en liknande.

Regleras i lag?

I Storbritannien går det nu mot en lagstiftning om att resultat måste offentliggöras. De som inte gör det kommer förhindras att påbörja ny forskning. Det tycker Hesselberg är en bra idé även i Norge.

– Men Europa har faktiskt redan regler om publicering av forskning på läkemedel och medicinsk utrustning. Norska myndigheter har också skrivit under ett upprop från Världshälsoorganisation (WHO) om att alla typer av forskning ska offentliggöras inom 12 månader efter avslutad studie. Men ingen följer upp det, säger Hesselberg och avslutar:

– Att offentliggöra resultat är inte detsamma som att publicera dem i en tidskrift. Tröskeln är låg, det handlar bara om att göra resultaten tillgängliga i databaser. Man behöver inte skriva någon avhandling, faktiskt räcker det att publicera datauppsättningarna utan kommentarer.