4-dagarsbehandlingen i USA – resebrev från Los Angeles

Förra veckan var Bjarne Hansen i Los Angeles för att utbilda vårdteam och behandla patienter med 4-dagarsbehandlingen. Några hade rest halva jorden runt för att få hjälp. Från flygplatsen skriver han om arbetet i USA och den 23 år långa yrkesresa som fört honom dit. Han delar också några fackpolitiska reflektioner och funderar över risken att fastna i ogynnsamma mönster – för patienter, behandlare och institutioner.

Med stöd från Kavlifonden får patienter över hela världen tillgång till 4-dagarsbehandlingen för ångest- och tvångssyndrom (OCD). Projektledare och professor i psykologi vid Haukeland universitetssjukhus, Bjarne Hansen, skriver regelbundet för Kavlifonden om det internationella arbetet med att sprida behandlingen.

Text: Bjarne Hansen
Professor och projektledare
Bergen Center for Brain Plasticity och OCD-kliniken vid Haukeland universitetssjukhus

När jag närmade mig slutet av psykologistudierna tog det helt stopp.

Jag skulle ut på huvudpraktik och hade blivit tilldelad en plats på en avdelning där min uppgift skulle vara att samtala med personer som nyligen försökt ta sitt liv.

Det fanns inte förutsättningar för uppföljning mer än ett par samtal för att ge stöd och klarhet. Jag kände mig långt ifrån redo för uppgiften och upplevde det som att stå vid kanten av ett stup utan att se botten – eller som att gå rakt mot en mur som inte gick att ta sig runt eller över.

En våg av panik

Från att ha skjutit undan det kom paniken över mig som en våg strax innan praktiken skulle börja. Utan något annat önskemål än att slippa undan gick jag till institutionschefen Tore Stiles kontor.

Han ställde inga svåra frågor och försökte inte heller övertala mig att ändra mig – något jag var tacksam för. I stället frågade han om jag var redo för en praktikplats där jag kunde lära mig mer om kognitiv terapi. Ett telefonsamtal och några minuter senare hade Tore hittat en lösning, och han erbjöd sig att vara min kliniska handledare under praktikperioden. Ett par dagar senare var jag i gång.

Detta blev starten på en yrkesresa som just nu, 23 år senare, har tagit mig till en flygplats i Los Angeles. Under den gångna veckan har jag, tillsammans med superkollegan Thröstur Björgvinsson, handlett en grupp amerikanska psykologer. Jag har också lett en behandlingsgrupp med 4-dagarsupplägg.

Tillsammans har vi som behandlare lärt känna fem modiga personer som under många år har upplevt att livet skuggats av ångest och tvång. Även om vår insats är liten jämfört med deras, har det känts meningsfullt att kunna hjälpa – och på bara några dagar har vi fått se stora förändringar.

Grunden lades

När min praktikperiod närmade sig sitt slut fick jag återigen hjälp av Tore Stiles. Han satte mig i kontakt med professor K. Gunnar Götestam, som erbjöd mig en doktorandtjänst. Det fanns inte många förbehåll, annat än att projektet skulle ha som mål att utveckla bättre behandling för personer som drabbats av tvångssyndrom (OCD).

Jag fick kontor bredvid Sidsel Myhr och den norska OCD- och ångestföreningen Ananke. Genom detta lades grunden för både vänskap och samarbeten som har varit helt avgörande under de år som följt.

Inspirerad av studier från England var jag intresserad av att undersöka hur olika teorier och förståelse av psykisk ohälsa och förändring kan ha stor betydelse för hur exponeringsterapi genomförs – och vilka resultat man uppnår.

Ett resultat av detta arbete har senare fått benämningen "LET". Det omfattar teori och metoder för att identifiera och bryta ogynnsamma mönster där försöken att minska osäkerhet i själva verket bidrar till att förstärka problemen.

Även under psykologisk behandling finns en risk att önskad förändring uteblir trots stora ansträngningar. Lösningen är sällan att trycka på gasen och öka mängden uppgifter – utan snarare att ge skräddarsydd hjälp till att känna igen ogynnsamma mönster och att våga släppa den kontroll man desperat försökt uppnå.

Effektiva metoder, men begränsad tillgång

Arbetet med att utveckla nya strategier har varit spännande och har gett resultat. Samtidigt har det varit smärtsamt att se att de som sökt hjälp i liten utsträckning fått tillgång till de metoder som redan visat sig vara effektiva – metoder som varit kända sedan mitten av 1960-talet.

Det vore alltför enkelt att skylla på bristande prioriteringar. Norge var och är i världstoppen när det gäller resurser som satsas på psykisk hälsa. Trots detta lyckades vi i liten utsträckning säkerställa att personer med tvångssyndrom (OCD) fick tillgång till behandling som har vetenskapligt stöd.

Det gick nästan inte en dag utan att detta diskuterades med Sidsel och andra i Ananke. Ett antal åtgärder, kurser och kampanjer sattes igång, men de hade liten effekt. Vi trappade upp insatserna, men resultaten uteblev eftersom vi i praktiken upprepade samma misstag.

Med tiden blev det allt tydligare att de största utmaningarna hängde ihop med hur hjälpen organiserades. Utgångspunkten var en generalistmodell där man, förenklat uttryckt, förväntade sig att alla behandlare skulle kunna hantera alla typer av utmaningar.

En genomgång visade att de flesta behandlare hade mycket begränsad utbildning och praktisk erfarenhet av just denna typ av behandling.

Få skulle acceptera att en höftoperation utfördes av någon som bara genomgått några timmars teoretisk utbildning och knappt någon praktisk träning i de aktuella procedurerna.

Nationellt förbättringsarbete och snabb yrkesutveckling

Detta ledde till ett fackligt engagemang för att säkra en förändring i hur vården organiserades. Efter omfattande insatser i samarbete med Ananke, media och centrala politiker beslutade hälsoministern att specialiserade team skulle inrättas vid alla sjukvårdsföretag i hela landet. Jag fick uppdraget att leda detta nationella arbete, och tillsammans med Norsk förening för kognitiv terapi (NFKT), Ananke och skickliga kollegor nådde vi de uppsatta målen.

Som en del av teamens utbildning fick vi också ovärderligt stöd från professorerna Jonathan Abramowitz, Marty Franklin och Joseph Himle, som är bland de allra främsta internationella experterna inom området.

Under fyra år etablerades och genomfördes omfattande utbildning av 30 OCD-team. Genom detta täcks nu alla norska vårdföretag.

Även om det alltid finns utrymme för förbättring har vi tagit stora steg mot att säkerställa tillgång till effektiv hjälp.

Förändringarna i organiseringen av tjänsten har också lagt grunden för en snabb och stark professionell utveckling och forskning som väcker stor internationell uppmärksamhet.

Samtidigt som kostnaderna per behandlingsförlopp i genomsnitt har sjunkit, uppnår vi nu bättre resultat.

Som individer riskerar vi att fastna i mönster där vi desperat ökar insatserna i hopp om framsteg.

Från Schweiz till Los Angeles för att få behandling

Under den gångna veckan har jag återigen sett hur förödande detta kan vara. Fantastiska människor upplever att de tappar bort sig själva i kampen för att nå motsatsen.

En av dagarna hade vi ett möte med deras närstående. Även de beskriver en kamp där insatserna för att hjälpa har fört dem allt längre ut i ett dimmigt landskap av förtvivlan och modlöshet.

Ett av föräldraparen hade rest hela vägen från Schweiz för att delta i detta möte i Los Angeles. De skulle ha rest till världens ände och tillbaka, varje dag om det behövdes, för att hjälpa sitt barn. Jag kommer aldrig att glömma den blandning av förtvivlan och optimism hos människor jag just träffat för första gången.

Erfarenheterna från Los Angeles håller på att sätta sig som värdefulla minnen. De lämnar bestående spår. Det är något tankeväckande med ett arbete där man kan se så många likheter mellan de utmaningar som drabbar både institutioner, behandlare och patienter.

Läs mer här: Solange fekk hjelp til å kaste hanskane. No spreier «Bergens­metoden» seg til heile verda

En fortsättning att se fram emot

Även vi som behandlare och inom vården riskerar att fastna i mönster där vi satsar mer och jobbar hårdare, utan att lyckas bryta de ogynnsamma mönstren. Vi riskerar att upprepa samma misstag med allt större insats. Ofta är lösningen att arbeta mer fokuserat istället för att göra mer av samma sak.

Behandlarna i Los Angeles ska inte bara själva använda detta, utan även utbilda behandlare från flera länder. Genom stöd från Kavlifonden och stort intresse inom området ska vi nu nå de ambitiösa mål vi satt upp. Efter en fin vecka tillsammans med superkollegan Thröstur Björvinsson och gänget i LA ser vi bara fram emot fortsättningen!

Observera: Detta inlägg är helt skrivet av en extern bidragsgivare. Eventuella åsikter i texten är författarens egna.

Fakta – 35 Miljoner till internationell spridning

• År 2018 beviljade Kavlifonden 35 miljoner norska kronor för internationell spridning av B4DT.
• Arbetet ska pågå under flera år och leds idag av Bjarne Hansen med bas vid hjärnforskningscentret Bergen Center for Brain Plasticity vid Haukeland Universitetssjukhus.
• Centret skapades som ett samarbete mellan Trond Mohns stiftelse, Universitetet i Bergen, Haukeland Universitetssjukhus och Kavlifonden.
• Trond Mohns stiftelse finansierar vidareutveckling av B4DT för att anpassa behandlingen till patienter som idag inte får hjälp av den.
• Kavlifonden har tidigare finansierat spridning av B4DT i områden där den saknades i Norge, som en del av stiftelsens satsning på psykisk hälsa hos barn och unga.
• Bjarne Hansen och hans team utbildar vårdteam och handleder dem sedan i behandlingen av patienter. På så sätt kombineras utbildning med faktiska insatser samt möjlighet att samla in data för forskning.
• Data används som forskningsunderlag för att få mer kunskap om hur behandlingen fungerar, vilka den inte fungerar för, och varför.
• På så sätt blir själva spridningsarbetet också en del av arbetet med att utveckla nya varianter av behandlingen för att hjälpa dem som inte får tillräcklig hjälp av 4-dagarsbehandlingen.
• Det internationella spridningsarbetet är det största enskilda forskningsprojekt som Kavlifonden någonsin stött.