— Med hiphop ar jag starkare

I en mörk cell hittade Hamid sin röst. I dag använder han den för att ge andra modet att hitta sin.

Orden på väggen

Hamid är 12 år när hans pappa en kväll kommer hem från jobbet och säger åt storebrodern att packa sina saker.

– Du åker i kväll, sa han. Sedan tittar han på mig och frågar om jag vill följa med. Jag tittar på mamma. Hon skrattar, för hon tror att pappa skämtar. Sedan förstår hon. Han menar allvar.

Hamid packar också sina saker.

Resan går först till Istanbul och sedan till Grekland, där bröderna kastas i fängelse. Tillsammans med andra flyktingar och kriminella delar de en liten, kall cell utan ljus och fönster. Hamid sitter på det hårda stengolvet i två par byxor och en filt med FN:s logga.

– Det var iskallt.

Polisen kommer regelbundet in med mat. I skenet från ficklamporna upptäcker Hamid något på väggarna.

Ord.

Dikter på olika språk, skrivna av människor som har suttit där före honom. Små berättelser om att vara på väg, långt borta från familjen.

Hamid börjar själv skriva.

Det som börjar som dikter blir med tiden rap. Först på dari och persiska, sedan på norska. Men det nya språket gör honom osäker.

– Som du hör pratar jag med brytning, och jag tänkte: Varför ska någon lyssna på vad jag har att säga om jag inte ens kan säga orden rätt?

Han fortsätter. Inspirerad av bland andra de norska rapparna Lars Vaular, Vinni och Kamelen, och av persisk rap, hittar han så småningom sitt eget uttryck: en blandning av bergensdialekt, kebabnorska, persiska och arabiska.

Han skriver om det han känner till. Om integration, samhällsproblem och sin egen familjehistoria.

I låten ”Hva vet du” (Vad vet du) rappar han:

”Vet du vad det betyder att bo bland talibaner.
Föräldrar var tvungna att lämna Afghanistan.
Så flydde de till Iran.
Bara för att kunna leva.”

Att våga höras

Första gången Hamid uppträder inför publik är han så nervös att han inte kan titta på dem.

Benen skakar. Han tittar ner. Med mobilen i ena handen och mikrofonen i den andra går han fram och tillbaka på scenen och läser sin text.

Sedan börjar publiken peppa honom.

– Då blev jag så glad. Det var det fetaste jag hade gjort.

Efteråt kommer folk fram till honom.

Nice. Du var bra.

– Då tänkte jag: Jag kanske borde göra det oftare?

Hamid börjar lägga upp videor på Tiktok. En av dem får 90 000 visningar.

Det kunde ha blivit genombrottet.

I stället fylls kommentarsfältet av hatiska och rasistiska kommentarer.

Hamid vill radera videon. Kanske hela kontot.

Sedan pratar han med Petter De Presno på ungdomsorganisationen Springbrett for ungdom.

– Han sa att jag inte fick göra det. Då vinner de.

Stödet från Petter, Hanne, Cidi och de andra på Springbrett gör att han fortsätter.

– Jag lyckades se kommentarerna ur ett annat perspektiv.

Med hiphop är jag starkare

För Hamid är musiken mer än scenen. Rapen gör det möjligt för honom att säga saker som han annars har svårt att prata om.

– Jag vågar inte prata med folk, men om det är genom rap, då tvekar jag inte. Då säger jag allt.

Han beskriver hiphop som en kraft.

– Tack vare hiphop fick jag förmågan att uttrycka mig och prata med folk. Jag har alltid trott att hiphop är en styrka som hjälper mig genom tuffa och svåra dagar.

Musiken gav Hamid en röst.

Människorna gav honom en plats att höra till.

När han var i Tyskland och behövde åka till sjukhus fick han meddelanden från Hanne och Cidi mitt i natten. De ville veta hur han mådde. När han behövde hjälp att köpa en flygbiljett klockan halv tre på natten visste han vem han kunde höra av sig till.

För Hamid har Springbrett blivit mycket mer än ett ställe att göra musik på.

– Om jag inte var med i Springbrett skulle jag inte vara den person jag är i dag.

Innan han kom till Bergen bodde Hamid i Hønefoss, inte långt från Oslo.

– Då såg jag upp till dem som hängde vid Oslo centralstation.

I dag är det andra människor han lyfter fram.

– Sedan jag lärde känna Springbrett ser jag upp till Hanne, Petter och Cidi.

Om Hamid Reza

Hamid är rappare, låtskrivare och sitter i ungdomsrådet på Springbrett for ungdom. Han började skriva dikter som 11-åring, när han var på flykt från Iran, och har sedan dess utvecklat ett eget musikaliskt uttryck med inspiration från flera språk och kulturer. Nu använder han sina erfarenheter och sin röst för att lyfta andra unga. I höst leder han en låtskrivarkurs i hiphop.