Resebrev från Nora i Nepal: Kontrastfylld resa

Nora Geiran Dingstad (19) från Jungeltelegraf1 fick möta ungdomar i Samvad, Strømmestiftelsens livsfärdighetsprogram i Nepal.

Av Nora Geiran Dingstad, programledare för Jungeltelegraf1 och journalist.

Måndag morgon började jag gråta mitt under föreläsningen. Min amerikanska föreläsare hade just läst upp ett smått pinsamt citat om att hopp leder till handling, och jag räckte upp handen för att dela mina tankar – som jag gärna gör eftersom det är så tråkigt att sitta igenom en hel föreläsning utan att delta.

Den här våren studerar jag konflikt och konfliktlösning i staden Pokhara i Nepal genom OsloMet och Kulturstudier. Egentligen har jag ett sabbatsår, så jag är mest här för att uppleva, och bara pyttelite för att studera. Första halvan av sabbatsåret jobbade jag som journalist på min lokaltidning i Oslo, och som programledare i podden Jungeltelegraf1 som stöds av Kavlifonden.

Helgen innan denna oväntat gråtmilda måndag hade jag varit på jobbresa i Lumbini, en landsdel i södra Nepal, för att skriva artiklar och skapa annat innehåll åt Kavlifonden från Strømmestiftelsens livsfärdighetsprogram för unga, Samvad, som har ”Chef över sitt eget liv” som övergripande mål.

Med överskottet från Kavli och Q-Meieriene har Kavlifonden stöttat drift och spridning av Samvad under flera år.

Det var erfarenheterna härifrån jag skulle berätta om när jag började gråta.

Jag hade nämligen tillbringat två dagar ute i olika byar och hört unga flickor, och ett fåtal pojkar, i åldrarna 14 till 18 år berätta om sina liv och vad Samvad-programmet har betytt för dem. Det blev en salig blandning av hemska berättelser, starka intryck och tårar.

Det som dock blev starkast för mig var just hur stort hopp dessa unga människor hade inför framtiden, och hur säkra de var på att det kommer att bli bättre för dem. Det var därför citatet från min amerikanska föreläsare drabbade mig extra hårt denna måndagsmorgon.

För mitt i sämre levnadsvillkor än jag någonsin trodde jag skulle uppleva, fick jag alltså höra berättelser om döda föräldrar, uppväxt i fattigdom, flickor som nekats gå i skolan och som sett sina vänner bli bortgifta vid yngre ålder än jag själv var i då jag konfirmerades, och ändå hade alla ett positivt perspektiv på sina berättelser.

Flickorna jag träffade hade blivit självsäkra och turades om att lysa upp och ta plats i rummet när de pratade. De var stolta över sina framgångar, och tacksamma för möjligheten att vara med på Samvad. Som ung kvinna från en helt annan del av världen anser jag att både jag och andra tjejer i min ålder kan lära sig något av Samvad-deltagarna. Man kommer ofta längre om man tror på sig själv och att allt kommer att bli bättre.

En av flickorna hade stoppat en vän från att bli bortgift, och en annan hade argumenterat sig tillbaka till skolan efter att familjen hade sagt nej. För mig var det tydligt att dessa flickor hade lärt sig att stå upp för sig själva och andra, och att de var ivriga att visa att de blivit starkare.

En av de starkaste berättelserna kom dock från en av de få pojkar som deltagit i programmet. Flickor prioriteras i Samvad, men det finns också plats för pojkar. Samhällsutvecklingen är beroende av att de också får vara med.

Sandesh är född 2004, och därmed lika gammal som jag. Han deltog i Samvad-programmet 2021, som enda pojke i sin grupp. Han berättade att han blivit mobbad av de andra pojkarna i byn och blivit kallad ”Samvad-boy”, men menade att det ändå var värt det att vara med:

– Jag visste hela tiden att jag gjorde något bra för samhället och min by, så det gjorde inget.

Sandesh var en av dem som imponerade mest på mig. För i den meningen ligger det extremt mycket mod och styrka som Sandesh har använt för att trotsa den otroligt normaliserade köndiskriminering som förekommer i dessa byar.

Samvad är uppbyggt så att de som har genomgått det informella ettåriga utbildningsprogrammet, organiserar sig i så kallade ”graduate forum”. Dessa forum skickar sedan representanter till ett Samvad-nätverk som vanligtvis täcker ett större område än undergrupperna. Dessa ungdomar var väl bekanta med Samvad-världen och väldigt eftertänksamma. De var också lika nyfikna på mig som jag var på dem, och ställde många frågor.

Det var dessa frågor som väckte en rädsla hos mig. För hur svarar man på frågor som:

– I Nepal får kvinnor inte gå in i köket eller ta på andra familjemedlemmar när de har mens, hur är det i Norge?

– I Nepal är det mycket könsdiskriminering, hur är det i Norge?

Det här är situationer som jag inte kan jämföra med något i Norge utan att verka överlägsen och okunnig.

Jag har fortfarande inget bra svar på hur man ska besvara dessa frågor, men jag försökte svara ärligt och öppet. Dessa ungdomar var genuint nyfikna på hur jag lever mitt liv på andra sidan jorden.

När jag hade besvarat en fråga kom det två nya, och jag fick intrycket att dessa ungdomar ville suga åt sig det de kunde av kunskaper om världen och en annan kultur när de hade chansen. Det var ju också en stor del av målet med min resa, att lära känna nya människor och höra om deras liv. Att de ville samma sak gjorde nog att vi fick bra kontakt och kunde föra ett mer öppet och ärligt samtal. Det var fint att känna att lärglädje och nyfikenhet kanske är universella egenskaper när man är ung.

Något av det jag fick med mig från den här resan är att jag av en tillfällighet haft den otroliga turen att födas i Norge. Och samtidigt har jag haft turen att få följa med på en resa som denna, även om den slutade med tårar under föreläsningen måndag morgon.

För hade jag inte upplevt detta och vidgat mitt eget perspektiv, skulle jag inte heller fått chansen att vidareförmedla det jag såg, hörde och fick berättat för mig. Jag vet inte hur mycket det hjälper att jag rapporterar från Samvad, men som min föreläsare sa när jag började gråta: – Vi kan inte sluta hoppas innan de har slutat hoppas.