Tidig insats för psykisk hälsa ger resultat

Kan ett lågtröskelerbjudande om gruppsamtal bli en viktig första hjälpinstans för flyktingbarn med symptom på posttraumatisk stress? Svaret är ja, enligt professor Anna Sarkadi vid Uppsala universitet.

En undersökning från 2016 visar att 76 procent av ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige hade symptom på posttraumatisk stress. Andra undersökningar från Norge och Belgien visar att symptomen inte är övergående, och för ungefär hälften kvarstår de över tid.

Under 2015 och 2016 kom en våg av 35 000 ensamkommande minderåriga asylsökande till Sverige. Ytterligare 35 000 barn kom tillsammans med sina föräldrar. Posttraumatisk stress växte till ett folkhälsoproblem, och uppmärksammades av den svenska professorn vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap.

– Det var fanns inte tillräckligt med psykologer för att hantera det, berättar Sarkadi.

Första hjälpen

Svaret blev «Teaching Recovery Techniques Intervention» (TRT), ett lågtröskelerbjudande om gruppsamtal för barn och unga mellan 8 och 20 år med flyktingbakgrund. Målet är att ge dem de verktyg de behöver för att hantera upplevelser de bär med sig, så att de kan undvika att utveckla den komplexa diagnosen posttraumatisk stressyndrom (PTSD).

– TRT är första hjälpen. Det kräver inga experter som psykologer, det räcker med utbildade gruppledare. TRT kan också hitta vilka som har mer framskridna symptom och behöver lyftas vidare upp i sjukvårdssystemet för att få experthjälp, säger Sarkadi.

Stöd från Kavlifonden

Med stöd från Kavlifonden har Anna Sarkadi och hennes forskarteam vid Uppsala universitet utvärderat nyttan av TRT. Projektet var ett av de två första som 2017 tilldelades stöd från Kavlifondens program för hälsoforskning.

Under innevarande strategiska period stödjer programmet forskning på definierade kunskapsluckor inom barn och ungas psykiska hälsa.

Sarkadis projekt tar sig an kunskapsluckan: «Vad är effekten av behandlingsåtgärder för flyktingbarn och asylsökande barn?».

– Tilldelningen betyder mycket för mig och mitt team, sa Sarkadi 2017. Sex år senare säger hon samma sak, även om pengarna kom till lite annan nytta än först var tänkt. Den stora, planerade randomiserade studien fick nämligen skrinläggas efter att politiska åtstramingar under 2016 begränsade flyktingströmmen till Sverige. Det blev för få nyanlända flyktingbarn att forska på.

– Vi började rekrytera i skolorna i stället, säger Sarkadi.

Men så kom pandemin och förutsättningarna ändrades på nytt. Grunden i TRT, gruppsamtalen, fick genomföras digitalt. Först online, och därefter utvecklade forskarna en app.

– Vi såg att skolan var en bra miljö att genomföra TRT i, snarare än inom sjukvården. Och ungdomarna uppskattade de digitala verktygen, berättar Sarkadi.

Många mindre studier

Just nyttan i skolan, både gällande rekrytering och genomförande, finns bland resultaten från det som efter hand blev till en rad delstudier. Varje studie har levererat nyttig kunskap om TRT som metod. Forskarna har bland annat också tittat på nyttan av TRT i kombination med föräldrastöd, och i vilken grad denna form av gruppintervention kan upptäcka självmordstankar.

– Vi har sedan 2017 publicerat många artiklar som belyser olika sidor av TRT, säger Sarkadi.

Slutsatsen är tydlig: Posttraumatisk stress är ett folkhälsoproblem som bör hanteras preventivt. TRT-programmet är ett lättillgängligt verktyg som inte är förbundet med stigma, och som ligger nära de ungas vardag. Även om en stora randomiserade undersökningen inte blev av, kan forskarteamet slå fast att metoden bidrar till att minska symptomen på posttraumatisk stress hos barn och unga.

– Den stora fördelen med TRT är att det sker i grupp. Barnen får insikt i att de inte är ensamma i detta, berättar Sarkadi, och tillägger att TRT bör ses som ett av stegen i ett strukturerat förhållningssätt gentemot barn med symptom på posttraumatisk stress.

Samskapande med brukargrupper

Brukarmedverkan och samskapande är en grundläggande del av Kavlifondens hälsoforskningsprogram för att säkerställa forskning som gör nytta.

– En direkt konsekvens av samarbetet med Kavlifonden är vårt fokus på samskapande. Att flyktingbarn, deras föräldrar och hjälpapparaten har varit med och bestämt vad vi ska forska på.

Redan i det första mötet med Kavlifonden innan vi fick tilldelningen, fick vi frågan om vi skulle bedriva samskapande forskning. Vi svarade: jo, det ska vi. Så frågade de med vem och hur. Då insåg vi att de här är seriösa, att vi inte bara kunde sitta och ge luddiga svar. Kavlifonden var den första av våra finansiärer som tog samskapande på allvar, som ställde frågor och krav. Det blev starten på en fantastisk resa för oss, säger Sarkadi och tillägger:

– Samskapande har på allvar etablerats som en metod för dem som bedriver forskning om PTSD hos barn och unga, och det är i praktiken detta som pengarna från Kavlifonden har använts till. I juni har vi faktiskt en PhD-student som ska disputera om samskapande forskning med personer med flyktingerfarenheter.

Utbredd användning av TRT

Utöver att skaffa ny kunskap om nyttan av TRT och sprida samskapande som metod i hälsoforskningen, har Anna Sarkadi och hennes forskarteam också bidragit till att TRT nu fått en bredare användning i Sverige.

Efter angreppet på Ukraina i februari 2022 började återigen traumatiserade barn på flykt från krig att strömma in över Sveriges gränser. TRT används dessutom på barn från områden i Sverige där det har förekommit bombningar och skjutningar. En del har blivit vittnen till händelser, andra har drabbats av otrygghet i deras kölvatten.

– Vi har satt stort värde på det faktum att Kavlifonden inte är en finansiär som bara lägger pengarna på bordet, och sedan inväntar slutrapporten fem år senare. De har kontinuerligt följt vårt arbete och jobbat med kommunikation om projektet. Det sätter jag stort värde på, säger Sarkadi.

Spinoff-prosjekt

Med stöd från olika källor ska Sarkadi och hennes forskarteam fortsätta att inhämta kunskap om olika sidor av TRT som metod genom flera spinoffprojekt.

– Vi ska bland annat vidareutveckla appen. I ytterligare ett samskapandeprojekt har vi låtit ungdomar användartesta appen. Det har gett värdefull feedback om vad de unga vill ha i appen. Till exempel att det ska vara andra ungdomar som visar övningarna, inte «gamlingar» som oss. I det nya projektet testar vi appen i skolor och utsatta områden där många barn har blivit vittnen till de gängkriminellas framfart, berättar Sarkadi.

Forskarteamet förmedlar också aktivt egen forskning och TRT som metod genom att hålla föredrag för forskare, utövare och politiker.

– Vi har med ungdomarna själva när vi kan. Senast var det två som var med när vi föreläste på Svenska Läkaresällskapet. Två andra fick ställa frågor på video till politiker under Almedalsveckan, fortsätter Sarkadi.

– Det här är verkligen ett projekt i programmets anda. Vi har hela tiden önskat oss projekt där slutanvändarna tar aktiv del i utformningen. Projektet är ett bra exempel på hur detta kan göras, säger Jan-Ole Hesselberg, programchef i Stiftelsen Dam och chef för Kavlifondens hälsoforskningsprogram.

Kavlifonden stöttade 2022–2024 den svenska barnrättsorganisationen Bris med tre miljoner norska kronor till deras utrullning av TRT-metoden i en satsning på barn och unga med flyktingbakgrund i Sverige.

Men sedan ville de prata med mig och andra som hade förslag på hur vi skulle kunna fortsätta online, och då vill jag gärna vara med. Vi var nästan åtta personer, två satt och var helt tysta. De ville skriva och höra det vi sa när jag och de andra delade idéer för att förbättra TRT online. Det var jättekul. Alla respekterade varandra, alla lyssnade på varandra och det viktigaste var att alla ville komma och hade bra energi.»

Reem Aljeshy (22)

Utdrag från följande artikel som de båda är medförfattare till: Inge, E., Pérez-Aronsson, A., Ibrahim, K., Aljeshy, R., Sarkadi, A., & Warner, G. (2023). Ameliorating epistemic injustice in practice: Communication strategies in a research project with refugee youth coresearchers. Health Expectations, 27(1), e13926. https://doi.org/10.1111/hex.13926

Reems och Kalids råd till forskarna

Hur kan forskare och ungdomar jobba tillsammans på bästa sätt? Det här är Reem Aljeshys och Kalid Ibrahims råd:

• Att respektera andras tid. Det är viktigt att forskarna visar respekt för ungdomarnas tid och andra saker de måste göra, är flexibla med när man ska träffas och visar förståelse för att saker kan inträffa som gör att ungdomarna får förhinder.
• Att vara positiv. Så att alla vill vara där tillsammans.
• Det är viktigt med sällskap. Att man är fler än en ungdom i gruppen, så att man inte känner sig blyg.
• Det är viktigt att man är ärlig och gör det man har sagt att man ska göra.
• Det är lättare att prata på mötet om man har hunnit förbereda sig innan. Därför behöver forskarna skicka frågor och annat i förväg, så att ungdomarna hinner fundera. Fundera på när det är bra att skicka – ca två dagar innan. Skicka inte så långa texter. Det är bra om forskarna anpassar sig efter det sätt ungdomarna vill få information, till exempel via WhatsApp i stället för e-post.
• Skapa en mötesmiljö där ungdomarna känner sig bekväma med att ta ordet när de får en idé eller kommer att tänka på något. Om man behöver vänta länge på sin tur att prata är det lätt att glömma det man hade tänkt säga. Ungdomar kan känna sig obekväma med att ta ordet från vuxna.
• Kom ihåg att det är viktigt att kunna äta och dricka om mötena är långa.
• Om man inte har träffat forskarna förut och kommer till ett universitet kan man bli rädd och känna sig obekväm och nervös. Därför är det viktigt att forskarna har pratat med ungdomarna innan de ska komma för första gången, till exempel på telefon eller via videosamtal.
• Första gången man träffas är det bra att göra någon aktivitet så man blir bekväm med varandra och lär känna varandra. Låt gärna ungdomarna vara med och planera vilken aktivitet man ska göra.